Kanske man inte ska avslöja sina svagheter. Men, en av de konstiga saker jag upptäckt hos mig själv är att jag måste börja nästan från början två gånger, innan jag den tredje gången kommer på något jag är nöjd med. Det gäller framförallt om det är en design där jag har väldigt lite att gå på. En uppdragsgivare som är väldigt vag i beskrivningen av vad de vill ha. Då ska man försöka skapa något näsan helt baserat på gissningar.
Jag börjar arbetet med den idé som smugit sig in i skallen. Jag jobbar med designen ett tag, innan jag ser att det är en återvändsgränd. Tillbaka till skissblocket.
Det andra försöket är inte sällan från en helt annan infallsvinkel. Jag jobbar ett tag även med detta, innan jag känner att jag inte är helt nöjd.
Det tredje försöket är ofta baserat på det andra försöket, men nu med något som inte alls fanns med där. Kanske helt andra färger, ett helt annat teckensnitt eller ett annat bildmaterial. Nu flyter arbetet på lite lättare, den ena saken ger enkelt nästa ledtråd i arbetsgången. Det är en märklig men bra känsla.
Nu kanske någon tycker att jag borde veta detta på förhand och starta arbetet direkt med tredje försöket, och inte slösa tiden med de två första försöken. Men, jag tror att det är en del av processen. De två första försöken behövs för att jag ska hitta rätt i det tredje. Och det märkliga är att jag inte tänker ”nu måste jag snabbt klara av två försök, så jag snabbt kan komma igång med ’rätt’ design att jobba med”. Utan någonstans vet jag att jag i lugn och ro (så mycket lugn en eventuell deadline kan ge) måste jobba på som om även det första försöket ska presenteras för uppdragsgivaren.
Men, det är bara det tredje försöket som någon annan får se. Och naturligtvis är designen inte på något sätt klart här. Efter uppdragsgivarens godkännande och (ofta) många åsikter jobbar jag vidare, innan alla (inklusive jag) är nöjda.
