tryck • foto • ljus • video

Ljus

Att har förmånen att få jobba med något man tycker är så roligt att det känns som en hobby, det vet jag hur det känns. Under våren 1988 sprang jag dagligen till Oscarsteatern för att få komma så tidigt jag kunde till jobbet. Och det spelade ingen roll exakt vad som fanns att göra, bara så länge jag fick vara där.

Hösten 1987 får jag frågan om han vill hjälpa till på en föreställning Vallentuna. Min kompis Magnus pappa sjunger opera på fritiden. Sällskapet Roslagsoperan består uteslutande av amatörer, och man har beslutat sig för att i Vallentunaskolans aula sätta upp operan Carmen. Förutom ett tjugotal sångare, har man också samlat ihop en orkester, som tillsammans ska framföra en handfull föreställningar under hösten.

Min uppgift består av att sköta belysningen. Ovanför scenen hänger ett tjugotal strålkastare och ljusbordet består av 24 reglar, som var och en styr en av lamporna. Någon i ensemblen känner en sminkör som arbetar på stora Oscarsteatern inne i Stockholm. Sminkören i sin tur ber ljusmästare Per att hjälpa till i Vallentuna. Per är en liten man i skägg och hästsvans, och en dag kommer han ut till Vallentuna och begrundar vad han ser.
 – Det behövs fler lampor, säger han. Och nästa dag är ytterligare sex strålkastare på plats i taket och arbetet kan ta fart.

När samtliga föreställningar är genomförda är det min och Magnus uppgift att lämna tillbaka lamporna till Oscarsteatern. Föreställningen som går på Oscars denna höst är Parneviks Oscarsparty. Bosse Parnevik har satt samman en revy tillsammans med Uffe Larsson, Siw Malmquist och Hans Josefsson. På scenen fanns också sånggruppen Créme Fraische och dansarna i Bizzaz. Ljusmästare Per tar emot lamporna, och frågar om jag och Magnus vill se sig omkring på Oscars.

En helt ny värld öppnar sig. Oscars är ett virrvarr av trappor, små rum, korridorer, syateljé, dekorverkstad, kontor, källar- och vindsutrymmen. Scenområdet är enormt, med väldigt högt i tak och stora utrymmen vid sidan av scenen. Salongen rymmer nästan 1000 personer och publiken sitter i tre våningar. Ovanför alltihop, just under taket, finns ljusrummet. Här kontrollerar Per de hundratals strålkastare, rökmaskiner och färgväxlare, som föreställningen kräver. Rundvandringen slutar här och Per frågar om de unga grabbarna vill stanna och se föreställningen? Självklart!

När föreställningen är över, kommer de tre medarbetarna som hanterat följespotarna in i ljusrummet. En av dessa meddelar just denna kväll att han inte kan fortsätta arbeta på teatern. Han säger upp sig. Genast vänder sig Per om till Magnus och mig och frågar:
– Vill ni jobba här?

En följespot är en strålkastare som är monterad på ett stativ, ofta högt ovanför scenen. Lampan går att röra på, så man med ljuskäglan kan följa en person nere på scenen. Ljuskäglans storlek går också att justera, då man ibland bara ska belysa något litet, och ibland ska lysa på två personer, som står bredvid varandra. Allt sker enligt ett strikt schema, men samtidigt måste man vara vaksam, då personerna på scenen inte alltid rör sig på exakt samma vis varje kväll.

Föreställningarna börjar 19:30 och man ska vara på plats minst en timme innan dess. Men, jag gör allt jag kan för att komma så tidigt som möjligt.
Jag försökte vara där senast 16, bara för att vara på plats. Teatern var en magisk plats för mig. Ofta tog jag lådan med reservlampor och gick runt i hela teatern för att byta trasiga glödlampor i nödutgångsskyltar och trappsteg.

Rätt snart märker teaterledningen min entusiasm, så när en scenarbetare ska vara tjänstledig under hösten 1988 får jag frågan om han vill ta över det arbetet. Självklart!

Hittills har jag delat på tjänsten som följespotsförare med Magnus, men nu får vi båda arbeta varje kväll.
Det var väldigt häftigt, att arbeta i kulisserna. Jag stod just utom synhåll från publiken, och gav Uffe rekvisita eller tog emot en mikrofon från Bosse.

I januari 1989 är Parneviks party över, och Oscarsteatern ska sätta upp musikalen Cabaret. Jag sökte mig då tillbaka till ljusavdelningen.
Jag hade insett att hur roligt den än var att vara på plats på scenen, var det ljuset som hade fångat mitt intresse. Plus att jag funnit en god vän i Per bidrog också till att jag ville jobba närmare honom.

Under våren 1989 står det klart att Oscars skulle sätta upp musikalen The Phantom of the Opera kommande höst. Det gör att belysningsmästare Per skickas under en period till London för att studera tekniken på nära håll. Jag fick då ta över arbetet som belysningsmästare när Per var borta.
Oscars hade just investerat i ett digitalt ljusbord, något som var ganska nytt i slutet av 1980-talet. Och att vara en liten kille på 23 år, som styrde över ljuset på en av Stockholms största teatrar… Det var stort för mig!

I maj 1989 får jag heltidsanställning på Oscars, och jag kan säga upp mig på Bildsnabben, där jag framkallat bilder på en timme åt kunderna på NK.
Från maj till oktober arbetade vi alltså oavbrutet med att sätta upp den då mest tekniska musikalen som då fanns i världen. Det var en häftig period!

Oscarsteatern var knappast dåligt utrustad, men de lampor, kablar och visuella effekter som fanns räckte inte på långa vägar för att täcka kraven som ställdes på teatern av The Phantom of the Opera.
Vi köpte över hundra nya strålkastare, flera kilometer med kabel, ett dussin rökmaskiner och ett antal projektorer. Bland annat.

Andra mer specialtillverkade saker tillkom också. Föreställningen innehåller cirka 140 ”levande ljus”, rörliga ljusramper och scendekor som innehåller elektronik. Christines loge är i stort sett ett rum, som rullas in på scenen. I denna finns en massa olika lampor och rökmaskiner. I ljuskronan, som faller ner under föreställningen, finns lampor och blixtar som styrs via radio. Jag blir också befordrad till pyrotekniker.

I juni 1995, efter nästan 1200 föreställningar lägger teaterledningen ner The Phantom. Nästa föreställning är en betydligt mindre produktion, där knappt en fjärdedel av den tekniska personalen kommer att behövas. Sandrews teater äger vid det här tillfället inte bara Oscarsteatern, utan också Vasateatern och Intiman. På Intiman finns det behov av en belysningsmästare. Jag får jobbet.
Det var en dramatisk förändring, från att ha jobbat med ett hundratal arbetskamrater till endast ett dussin.

Det blev en helt annan arbetsmiljö, naturligtvis. På Intiman sätts också upp lite annorlunda föreställningar än på Oscars. Nu är det revy med norska Dizzie Tunes, spring-i-dörrar-fars med Pernilla Wahlgren och Uffe Larsson, samt pjäsen Solskenspojkarna med Hasse Alfredson och Gunnar Hellström. Och mardrömmen Den Blå Ängeln.

Föreställningen Den Blå Ängeln skulle vara den stora uppvisningen för den nya chefen på Sandrews. Han tillsatte sin fru som regissör och sig själv som regiassistent, och tillsammans satte dom upp en tråkig pjäs vars manus var en katastrof. Ensemblen var i tårar och kritikerna fullständigt sågade det vi visade upp. Den nya chefen försvann och Blå Ängeln lades ner efter bara tio föreställningar.

När jag våren 1996 blir far till en liten kille förändras naturligtvis hela min värld.
Att jobba kvällar och helger var aldrig problem för mig, när jag bara hade mig själv att tänka på. När man får barn, så börjar ens värld kretsa kring dem istället.
Våren 1999 slutar Fredrik på Intiman och börjar studera. Internet heter den nya tekniken. Och Fredrik vill gärna lära sig mer om det!