Brandman

Att vara brandman är något som man hör smågrabbar säga att de ska bli när de blir stora. Det finns också en massa förutfattade meningar om brandmän. De är starka och går gärna med bar överkropp med en yxa slängd över axeln. Därför kanske man inte tror att man kan bli en brandman när man är runt 50 och är ganska långt från bilden av ”vältränad”.

Att vara brandman är något som man hör smågrabbar säga att de ska bli när de blir stora. Det finns också en massa förutfattade meningar om brandmän. De är starka och går gärna med bar överkropp med en yxa slängd över axeln. Därför kanske man inte tror att man kan bli en brandman när man är runt 50 och är ganska långt från bilden av ”vältränad”.

Utbildningen sker hos Myndigheten för Skydd och Beredskap, MSB, och på den egna stationen. Naturligtvis lär sig de blivande brandmännen att släcka bränder, men också att ta hand om utsläpp av miljöfarliga ämnen, hjälpa till vid bilolyckor och sjukvård.

I Skånes län har kommunerna ett avtal med Landstinget att hjälpa till vid sjukvårdslarm, om ambulansen har mer än 15 minuter att köra till patienten. Torekov, som ligger längst ut på Bjärehalvön, är därför sjukvårdslarm den vanligaste typen av uppdrag stationen rycker ut till.

Normalt är det tre man i beredskap vid stationen i Torekov. En novemberkväll går larmet. Den här gången ett så kallat totallarm. Det innebär att alla som kan, även de som inte har beredskap just nu, ska hjälpa till. Larmet gäller en brand i byggnad. Jag kommer först till stationen, så jag byter därför om snabbt och gör mig redo att köra brandbilen. Efter någon minut har ytterligare fyra man anslutit, och bilen kan rulla mot adressen.
I bilen sitter en GPS som automatiskt får koordinaterna till destinationen, och som guidar föraren den snabbaste vägen.
När man kör privat, så tar man ofta den stora vägen, och inte de små, slingriga vägar som binder samman gårdar och små samhällen i området. Den här gången valde dock vår GPS just de små vägarna. Att köra en 16 ton tung brandbil på smala vägar är en utmaning även i normala hastigheter. Nu gäller det ett hus som brinner, då står man på lite extra. Blåljusen sveper över landskapet utanför brandbilen.
På passagerarplatsen, bredvid mig, sitter Martin, vars uppgift är att kommunicera via radio men även hjälpa till att navigera på de smala vägarna. I baksätet sitter tre man, som under färden snabbt kommer överens om vem som ska göra vad, när vi väl kommer fram. Någon tar slangkassetten, nästa man tar inbrytningsverktygen. Samtidigt som de talar, gör de sig redo för rökdykning. De spänner på sig luftpaket och tar på rökdykarluvan.
Efter sista kurvan ser vi på avstånd vår styrkeledares bil, som redan står på gårdsplanen, med blåljusen fortfarande påslagna.
Jag placerar brandbilen en bit från huset, där kraftig rökutveckling syns, med förarhytten vänd från byggnaden.
Längst bak på bilen har vi pumpen och slangsystemet, så placeringen av bilen är viktig. I och med att jag var förare, så blir jag enligt våra rutiner pumpskötare.
Varje räddningstjänst har sina egna standardrutiner, där man på förhand bestämt hur en viss typ av olycka ska hanteras initialt. Ingen insats är den andra lik, men alla vet vem som är ansvarig för vad. Ett befäl kan sedan ge nya order, om situationen kräver det.
Medan de tre som ska arbeta som rökdykare respektive rökdykarledare gör klar sin utrustning och sätter på sig andningsmaskerna, rullar jag ut brandslangar och startar pumpen, hissar upp masten på brandbilen och tänder dess arbetsbelysning samt tar fram den utrustning som insatsen kan behöva. Rökdykarna tar sig snabbt in genom en källardörr och kan konstatera att det är en tvättmaskin som brinner, med kraftig rökutveckling som resultat. Undertiden har Martin, som vid framkomst fick uppdraget att kontrollera bostadsdelen av byggnaden, tagit fram den stora fläkt som finns ombord på bilen. Den placerar han vid entrédörren för att skapa ett övertryck i bostaden. På så vis förhindras att brandrök tar sig upp från källaren.

Ganska snabbt får rökdykarna branden släckt och de släpar ut den nu helt förstörda tvättmaskinen på gräsmattan utanför huset. Med värmekamera söker två personer igenom källare och bostadsdel, för att se att det inte fortfarande glöder någonstans. De två ambulanssjukvårdarna som anlänt tar hand om den chockade husägaren, som dock ser ut att ha klarat sig från fysiska skador. När insatsledare Sofia bedömer att situationen är under kontroll, samlar hon alla brandmän för en genomgång av vår insats.
Det är mycket bra att få höra alla berätta om hur de upplevt det som hänt. Man tar upp både det som gått bra och saker man kan jobba på att förbättra till nästa gång.
När genomgången är över är det dags att packa ihop. Rökdykarna byter om från sina nu helt sotiga larmställ, alla hjälps åt att rullar ihop alla slangar samt packar ihop allt det som använts och stuvar in det på sina platser i brandbilen igen. Klockan har passerat midnatt innan styrkan har fyllt på vatten i brandbilen och är klara på stationen.

En av de första dagarna in på 2019 går larmet igen. Den här gången är det ett sjukvårdslarm, av en lite annorlunda karaktär. Något har ramlat och skadat sig vid Hovs hallar, ett naturskyddsområde på Bjärehalvöns norra del, med dramatiska klippformationer. Det blåser kraftigt, även om det lugnat sig lite det senaste dygnet. På väg mot olycksplatsen hör vi över radion att någon kommer att möta oss vid den parkeringsplats, som utgör utgångspunkten för de få vandrare som vågat sig ut denna vackra men kyliga och blåsiga januaridag.

Förutom styrkan från Torekov, två man i brandbilen och en styrkeledare i egen bil, kommer dessutom en styrkeledare från Båstad och insatsledaren Pelle, som genast tar befälet över insatsen. Problemet är att det inte finns någon som möter räddningspersonalen. Ingen vet då var den skadade befinner sig. Pelle beslutar då att de två styrkeledarna börjar leta, via den branta stig som leder ner till havet, rakt ner från parkeringsplatsen.
Snart kommer en man springande och säger att det är han som ringt. Han pratar engelska och berättar andfått var den skadade befinner sig. Pelle ger då order om att min kollega Andreas ska följa med mannen till den skadade och jag ska invänta ambulansen, som är några minuter bort.
När ambulansen kommer tar jag en av deras sjukvårdsväskor på ryggen, och vi går mot den skadade. På beskrivningen jag hörde har jag förstått var han befinner sig. Och vägen dit är lång och besvärlig.
Sett ur ett räddningsperpektiv, så ligger den skadade på ett väldigt utsatt läge. Det är långt att gå, och vägen dit är mycket kuperad, med branta stigar på dåligt underlag. Att bära en skadad person tillbaka till parkeringen verkar vara ett väldigt påfrestande och riskfyllt uppdrag.
Under tiden vi tar oss mot skadeplatsen, hör jag hur Pelle undersöker möjligheten att transportera den skadade med båt.
Men, den idén får man snabbt överge. Vågorna, som överstiger två meter, slår kraftigt in på den steniga stranden. Här riskeras både manskap och utrustning att skadas, om man ger sig på ett försök med båt. Då kommer snart ett förslag om helikopter.
Jag hör hur de får svar snabbt och vi får besked om cirka 30 minuter till helikoptern kan komma på plats.
När jag och ambulanspersonalen äntligen anländer till rätt plats finner vi en man i sextioårsåldern, som ligger under flera lager av filtar och jackor. Han skakar av köld, men ser oväntat pigg ut. Sjukvårdarna sätter genast igång med att ta hand om honom. De tar blodtryck, temperatur och ger honom smärtstillande. Man kan också snart konstatera att han har en fraktur på fotleden. Med hjälp av mig och Lars, styrkeledaren från Båstad, stabiliserar man foten.
När helikoptern kommer cirklar den först över den steniga stranden, som för att låta besättningen bedöma platsen. Snart placerar den sig stilla över en punkt, cirka 25 meter ovanför vår lilla grupp. Dörren på sidan öppnas och en person i orange dräkt blir synlig. Ytbärgaren firas snabbt ner på stranden via en vajer, med en hopfällbar bår vid sin sida. Väl nere på backen, skickas vajern upp igen, och helikoptern stiger och svänger ut över havet. Snart är den utom synhåll, bakom klipporna.
Ytbärgaren kommer fram till patienten och presenterar sig och berättar kort vad som ska ske. Med gemensamma krafter sätter man hop ytbärgarens bår och snart kan patienten lyftas upp denna. Ytbärgaren sätter ett par hörselskydd över öronen på patienten. Båren måste sedan flyttas till det ställe där ytbärgaren först landat.
Bara den lilla promenaden – med en otymplig och tung bår, över ojämna stenar – visade att vi inte utan stora risker kunde bära honom mycket längre.

Ytbärgaren ropar i sin radio till piloten och efter en stund är helikoptern tillbaka. Luften dånar när rotorbladen jobbar för att hålla helikoptern stilla i den starka vinden. Vajern sänks på nytt och snart är båren och ytbärgaren på väg upp i luften. Redan innan dörren på sidan av farkosten stängts, har piloten stigit och girar söderut, med sikte på Ängelholms flygplats, där ambulans möter.
Det som nu återstår är att samla ihop allt gruppen haft med sig, och sedan bege sig tillbaka uppför branten, till parkeringen. Det börjar skymma när vi lätt andfådda återkommer till fordonen, där insatsledare Pelle väntar. En kort genomgång av insatsen visar att alla är nöjda med arbetet. Patienten är omhändertagen, och en dramatisk eftermiddag är över.

1. Enligt Wikipedia